Det närmar sig...
Det känns som om det vore igår jag för sörsta gången steg över tröskeln på bryggan 7 A, mitt lilla studentrum på Löftadalens folkhögskola.
Första veckorna kändes det som om det vore evigheter till det att jag fick komma hem och träffa mina nära och kära igen. Men med tiden hände det något. De som jag från början såg som främlingar i korridorerna vet jag nu inte bara namnet på utan de förgyller mina dagar med leenden och små samtal. De som jag bara delade klassrum med och läste samma ämnen som började jag skratta med och verkligen dela mina dagar med. Med dessa människor har jag bott, skrattat och kämpat. Vi har kommit varandra in på livet.
På lördag styr jag kosan uppåt igen, mot underbara människor jag tycker otroligt mycket om. Skillnaden är bara att jag nu även lämnar människor av samma sort här nere tillsammans med en tillvaro jag nu levt i ett helt år. Men vi skiljs inte åt för alltid, jag lovar er: Vi kommer se igen! 
Du fick mig att börja gråta... IGEN! :P
